Gröna energival – kommentar till DN-debatt den 22 mars

På DN- debatt den 22 mars skrev Thomas Brobergfil dr i nationalekonomi, Konjunkturinstitutet och Runar Brännlundprofessor i nationalekonomi, Centrum för miljö- och naturresursekonomi, Umeå universitet om miljövärden och hur svenska konsumenter blir lurade att tro att deras gröna energival minskar den negativa miljöpåverkan. Fortum tillsammans med Naturskyddsföreningen skrev en replik som tyvärr inte blev intagen i DN

DN-debatt den 22 mars – läser du här

Kommentar

Den som köper en elprodukt märkt Bra Miljöval vet att elbolaget har produktion i godkända anläggningar på sitt ”konto”, och sedan avräknas det som kunden använder från detta. En konsument måste kunna garanteras att det miljövärde man betalar för är korrekt, unikt och spårbart. Bra Miljöval märkningen är ett verifikat på att detta. Varje år granskas alla volymer som köpts och sålts inom Bra Miljöval systemet på liknande sätt som ekonomiska årsrapporter granskas. Oberoende revisorer granskar alltid inkomna uppgifter för att säkerställa att uppgifterna är korrekta. Naturskyddsföreningen har även rätt till insyn kring produkternas produktion och hantering.

De elbolag som säljer Bra Miljöval måste avsätta pengar för varje såld kWh, pengar som dels ska användas till miljöförbättrande åtgärder i anslutning till vattenkraftverken och dels till projekt som ska leda till konkreta energieffektiviseringsåtgärder. Båda typerna av projekt innebär påtagliga förbättringar där de utförs. Varje kund som väljer BMV kan alltså vara säker både på att de köper energi som producerats med liten klimatpåverkan och att de samtidigt bidrar till konkreta miljöförbättringar och energibesparingar!

Nationalekonomerna Thomas Broberg och Runar Brännlund skrev på DN Debatt den 22 mars att handeln med grön el bygger på falska förhoppningar och är utan inverkan på miljön. Vi som, med olika roller, är verksamma inom området måste tyvärr konstatera att deras artikel blandar samman fakta och olika system på ett sätt som sammantaget ger en förvirrande bild.

Vårt svar utgår från den elprodukt som är märkt med Naturskyddsföreningens miljömärkning Bra Miljöval. El som är märkt med Bra Miljöval har funnits på den svenska marknaden sedan avregleringen 1996 och kraven har sedan dess skärpts i i två omgångar. Alla elbolag som säljer Bra Miljöval märkt el måste ha en licens från Naturskyddsföreningen där krav på insyn och årlig rapporteringsplikt ställs.

Debattartikeln av Broberg och Brännlund inleds med att slå fast att många idag ”tänker på hur deras konsumtion påverkar miljön”. Här är vi helt överens med författarna och vi kan konstatera att det är just därför som marknaden för miljövärden skapats. Denna marknad och dess system (som ursprungsmärkning, elektroniska certifikat och Bra Miljöval) möter nämligen just denna efterfrågan. Marknaden för miljövärden gör att privatkunder och företag kan vara säkra på att varje kWh miljömärkt eller ursprungsmärkt el de köper motsvaras av en unik kWh el som producerats på just det sätt de vill.

El märkt med Bra Miljöval är en specificerad produkt där märkningen bygger på ett regelverk (kriterier) som utvecklats av Naturskyddsföreningen. I dessa kriterier anges vad märkningen innebär och vilka krav som ställs på anläggningar, drift samt effekter som uppstår. Krav på anläggningar inkluderar bland annat minimitappning i vattenkraftverk, krav på placering av vindkraft och krav på att aska från biobränsle skall kunna återföras till kretsloppen. Kraven är utvecklade så att hänsyn tas till biologisk mångfald, effektivt utnyttjande av naturresurser och för att driva på för ett hållbart energisystem. Grön el som samlingsnamn är dock diffust och kan i princip betyda vad som helst. I marknadsföring skall detta begrepp undvikas då en konsument inte kan bilda sig en uppfattning om vad som avses (se bla Marknadsetiska rådet samt ICCs Regler för miljöreklam).

Helt klart är att elcertifikatsystemet är det som idag skapar förutsättningar för ny förnybar elproduktion i Sverige – där är vi överens med författarna till debattartikeln. Å andra sidan är detta inget konstigt, då elcertifikatet är ett marknadsdrivet stödsystem för utbyggnad av just ny förnybar elproduktion. Men elcertifikaten skapar inte möjlighet för en konsument att faktiskt välja att inte köpa sin el från till exempel produktion som genererar koldixidutsläpp. Inte minst för företag som gör egna miljöredovisningar är denna sorts spårbarhet viktig för att kunna redovisa hela den egna miljöpåverkan från verksamheten. Naturligtvis är det få hushåll som gör egna miljöredovisningar, men också enskilda konsumenter vill veta hur den energi de använder produceras – något som handeln med miljövärden möjliggör.

Debatter bör förtydliga och förenkla. För att så ska ske krävs att man håller sig till sakfrågan – och håller tungan rätt i mun: Internationella, övergripande system som handeln med utsläppsrätter har EU infört som en följd av Kyoto-protokollet och de syftar till att göra fossilbaserad produktion dyrare och förnybar relativt sett mer lönsam. Systemen ska alltså motverka den miljö-/klimatmässigt sämsta elproduktionen. De svenska elcertifikaten är instiftade av riksdagen för att stödja kraftproducenter som bygger ny vind-, biobränsle,- sol- eller vattenkraft. Detta system stödjer utbyggnaden av förnybara kraftkällor. Bägge dessa system har skapats för att långsiktigt påverka produktionen av el: det ena som internationell piska och det andra som nationell morot.

Påståendet att det inte finns några bra system för ursprungsmärkning och spårbarhet av miljövärdet är felaktigt . Både den svenska miljömärkningen Bra Miljöval och de internationella elektroniska certifikaten inom RECS är spårbara hela vägen. Spårbarheten går ner till enskilda produktionsanläggningar, och i de elektroniska RECS-certifikatens fall till och med till unika MWh. Inom Naturskyddsföreningens Bra Miljöval är dessutom varje enskilt kraftverk som producerar BMV-el granskat och godkänt enligt mät- och granskningsbara kriterier.

Det vi är helt överens om med författarna Broberg och Brännlund är att enskilda elektroner inte kan ursprungsmärkas. Men det är lika sant som det är irrelevant för sakfrågan.

Svante Axelsson, Generalsekreterare, Naturskyddsföreningen
Per Langer, VD, Fortum Sverige