Justeringarna i elcertifikatsystemet en konsekvens av målets utformning

Det var väntat att Energimyndigheten skulle föreslå förändringar inför den kontrollstation nästa år som är inbyggd i elcertifikatsystemet. Målet är satt som i exakt mängd levererade terawattimmar, 26,4 TWh till 2020. Då finns det litet utrymme för externa faktorer som minskad efterfrågan att påverka utbyggnadstakten. I grunden ger lösningar där finansiering och investeringar frikopplas från den efterfrågan som finns onödigt dyra lösningar. Det är en kritik som med rätta går att rikta mot kanske i synnerhet de andra typer av stödsystem som prövats av andra länder i Europa.

För samtidigt som elcertifikatsystemets målformulering skapar ett behov av att gå in och ändra i kvoterna så har dess utformning i stort inneburit väsentlig lägre merkostnader för svenska konsumenter i förhållande till de olika stödsystem som införts i andra europeiska länder.

Med det sätt att formulera mål för elcertifikatssystemet som regeringen valt är det alltså svårt att ha några synpunkter på de föreslagna förändringarna. För elkundernas betyder det enligt myndigheten ytterligare 1,8-3,5 öre per kWh, eller mellan 350-700 kr per år för en villakund som använder 20 000 kWh.

Det innebär inte att utvecklingen är oproblematisk. En justering av kvoterna i elcertifikatssystemet  förbättrar i och för sig kalkylerna för de vind- och biokraftprojekt som berörs. Men satt i ett större sammanhang så har många nationella stödsystemen inte bara bidragit till en snabb utbyggnad av vind- och solkraft utan systemen har även starkt bidragit till de strukturella problem som den europeiska energimarknaden nu står inför.

En effektiv  europeisk energipolitik bör  bygga på  en integrerad gemensam marknad med marknadsprissättning, där efterfrågan och utbud samspelar. Samtidigt strävar vi efter att minska koldioxidutsläppen inom energisektorn och det effektivaste sättet är att sätta ett pris på utsläppen, vilket har varit inriktningen för EU i snart tio år. Tyvärr har vi under samma period sett flera nationella initiativ och stödprogram som gått på kollisionskurs med den övergripande inriktningen. Storbritannien har sett sig tvingade att införa kapacitetsmarknad, Spanien har precis presenterat förslag på att drastiskt minska sitt omfattande stödprogram och diskussionen kring utformningen och nivåerna på stöden är föremål för heta politiska diskussioner i Tyskland.

Just nu debatteras Kommissionens förslag till klimat- och energipolitiskt ramverk för EU  till 2030. Det är generellt ett bra, och modigt förslag. Kommissionen står fast vid att utsläppsminskningar ska vara i fokus, vilket är bra. Orosmolnen står dock medlemsländerna fortsatt för. Med många miljarder euro investerade i stödsystem,  som tyvärr bidragit att helt ändra marknadsförutsättningarna, kommer det att vara utmanande att skapa förutsättningarna för en klimat- och energipolitik som är hållbar i flera perspektiv. Dagens system, där 90 procent av alla investeringar i produktion baseras på stöd, är inte långsiktigt hållbart.

Inte minst ligger utmaningen i att skapa en trygghet och förutsägbarhet i förändringen. Grundprincipen är att riskpremien på riskkapital beräknas på risken för ett misslyckande. Idag, på grund av stödsystemen, har tidigare säkra investeringar gått till att bli högriskplaceringar. En mycket grov uppskattning är att bara kapitalkostnaden (i dagens värde) för ställa om energisystemet och nå målet om 80 procents reduktion av växthusgasutsläppen till 2050 är hisnande 5-7000 miljarder euro. Då är det viktigt att välja en väg som är så kostnadseffektiv som möjligt.

En justering av kvoterna i elcertifikatssystem gör vare sig till eller från i det sammanhanget. Det tjänar däremot som en påminnelse om vikten av att rätt utforma målet  för stödsystem. Och långsiktigt bör ett utsläppsrättspris vara den rätta vägen framåt.

Birgitta Resvik, ansvarig för samhällskontakter, Fortum Sverige

Följ mig gärna på Twitter: @BResvik